Jag konstruerade en uppsättning lågnivåkablar i helgen, upptakten till detta var lite kabeltester förra veckan. Resultatet blev lysande, men mer om detta senare.
Bakgrunden till det hela var att jag sen tidigare hade en relativt enkel balanserad kabel mellan för- och slutsteg som jag köpte när jag för första gången gick över till balanserad koppling mellan CD-spelaren och en integrerad förstärkare jag hade på den tiden (en S.A.T. Amplifix och samma CD-spelare som nu, en Primare D30.2). Detta var ungefär sex år sedan och kabeln har hängt med sedan dess. När jag för första gången bytte till separata för- och slutsteg för några år sedan köpte jag en begagnad Silk 050-kabel med Furutechkontakter (en sådan får man ge över 6000 kr för nu så det får väl räknas som en mycket bra, eller i alla fall dyr, signalkabel). Vid det tillfället valde jag att sätta den bättre kabeln mellan CD-spelaren och försteget enligt "source first"-principen, d.v.s. att man ska ha så bra ljud som möjligt tidigt i kedjan eftersom ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Eller om man så vill, skit in, skit ut. Så har jag kört flera år, även efter byte av slutstegen, utan att tänka så mycket på det. Josef och jag snackade lite om att man kanske borde ha den bättre kabeln efter försteget av olika skäl. Om inte annat så skickar ju CD-spelaren en signal med full kräm medan slutsteget dämpar denna och skickar en svagare signal vidare till slustegen.
Sagt och gjort, jag testade att byta plats på kablarna, och vilken skillnad det blev! Diskanten förblev lika upplöst, men mjukare och behagligare i karaktären, lite av ettrigheten försvann så att säga. Precisionen i ljudbilden blev så otroligt mycket bättre att jag inte trodde mina öron, det blev verkligen betydligt lättare att placera instrument och aktörer. Betänk nu att det var samma uppsättning kablar jag använde, jag bytte bara plats på dem! Det fick mig förstås att inse att den gamla kabeln inte var speciellt bra. Josef hade nyligen tillverkat egna signalkablar genom att fläta de bästa signalkablar ELFA hade att erbjuda med suveränt slutresultat, så jag tänkte att jag skulle göra detsamma.
Principen kallas för litzfläta och metoden man använder är densamma som för att fläta hår. Anledningen till att man gör detta är för att minimera det elektromagnetiska fält som flera parallella ledare skapar i en kabel. Man kan använda flera ledare per signaltyp och kanal i t.ex. högtalarkablar, dvs x antal minusledare och lika många plusledare, som man sedan flätar ihop. Varför ska man då använda flera ledare för plus och minus och inte bara två? Jo, anledningen till detta är att grova kablar lider av den s.k. skineffekten vilket kortfattat betyder att höga frekvenser inte orkar tränga ner så djupt i kabeln och därför färdas på ytan och av detta skäl ser en högre resistans än av de normalt skulle göra. Därför ska man använda tunnare kablar, vilket då förstås ökar resistansten totalt sett för alla frekvenser. För att få bukt med detta använder man flera parallella kablar med isolering emellan (annars blir det ju som en enda ledare ändå), och för att minska det elektromagnetiska fältet så flätar man dessa. Flätar man inte kommer fältet att påverka kabeln så att man ändå drabbas av skineffekten till någon grad. Till mina XLR-kablar har jag dock bara använt 3 ledare per kanal (plus, minus och jord). Man kan förstås använda sex ledare också, två för varje signaltyp, vissa tycker det är bättre. Prova!
Isoleringen är också ett kapitel för sig och anses påverka ljudsignalen. PVC är väldigt vanligt i signal- och högtalarkablar men är faktiskt inte alls speciellt bra. Desto bättre än teflon och bomull, allra bäst är luft men det är ju svårt att använda som isolering eftersom det svävar omkring. :) Det är förbryllande att teflon inte är mer vanligt, men det kostar väl en slant och även på svindyra kablar ska det tydligen snålas. Den kabeln som Josef och jag har använt är av silverpläterad koppar och isolerad med teflon. Benämningen på ELFA är "PTFE-isolerad kopplingstråd". Jag körde med AWG 24 vilket är en ledararea på 0.24 mm2. Den finns i några olika färger, svart har för närvarande artikelnummer 55-454-05. Om du köper denna, se till att få varianten med silverplätering för den finns även med nickel vilket kanske inte känns optimalt för ljudsignaler. :) Tänk på att en del kabel går bort när man flätar kabeln, den blir alltså lite kortare (ca 10-20% beroende på hur hårt man flätar, men ta inte i för mycket, det ska vara löst flätat). Jag köpte också PVC-slang till min som jag trädde utanpå, se även till att denna är ganska rymlig så att kabeln inte blir för hårt ihoppressad om du vill göra på samma vis, eller skippa slangen helt, den gör ingen nytta förutom det estetiska. Det finns även kabelstrumpor att köpa på ELFA som ger ett snyggt resultat, fast kan bli lite sladdrigt eftersom kabeln är så tunn.
Det ljudmässiga resultatet då? Kort sagt makalöst! Detaljrikedomen är brutal, och kabeln är perfekt balanserad över hela frekvensregistret. Jämfört med den gamla kabeln så känns ljudet mer öppet och ännu mer detaljerat, konturskärpan är otrolig! Total kostnad med Neutrik XLR-kontakter landade på kanske 350 spänn eller så för ett kabelpar, snacka om fynd!!! Byter jag mot den gamla känns den instängd, förhållandevis odetaljerad och lite slapp i hullet.
Här nedan följer några bilder av bygget (klicka för att förstora).
Kapning av kabel (jag körde 0.7 meter per oflätad ledare):
Tillfällig arbetsbänk (köksbordet, eftersom det är lite taskigt ljus ute i garaget, och kallt):
En av kontakterna fastlödd:
Så här ser flätan ut:
Den flätade kabeln överdragen med PVC-slang:
Alla lödningar klara, ihopskruvning av kontakthylsor återstår:
Färdiga kablar:
Jag tänkte skriva några rader om resan till Ramundberget! Till att börja med var det en positiv upplevelse för mig som hatar snö och vinter, klart över förväntan! Utöver en massa behövlig frisk luft och motion så blev det massor av god mat och grymma drinkar, och vem kan klaga på det? :) Snöbilden tog jag ute på fjället under promenaden med sköskor, vi gick ovanpå 1.5 meter snö och det känns ju rätt mäktigt bara det. Landskapet var himla fint. Turen uppför kunde väl ha varit mer behaglig, det lutade en hel del och dessutom var jag rejält bakfull sen dagen innan då det blev både after ski (after car i vårt fall...) och fest på kvällen, men det är smällar man får ta och det var ju dessutom självförvållat. Vi hittade en liten klyfta i snön som var perfekt att lägga ut liggunderlagen i varefter god pilsner avnjöts i solen och de sedvanliga MMS-meddelandena skickades till de stackare som satt på ett kontor denna fredagsförmiddag. Senare den eftermiddagen blev det så klart after ski igen där bandet Absolut Svenskt spelade. Jag är väl ingen fan av gamla svenska slagdängor signerade Magnus Uggla och T
omas Ledin direkt, men bandet kunde sin grej och skapade grym stämning i lokalen. Klart värt en eloge! Senare på kvällen när vi festade på rummet (eftersom inget uteställe var öppet) så knackade det på dörren och där stod inga mindre än bandet! "Är det här festen är?" frågade de, och det var ju självklart så det var. De hade väl lokaliserat oss tack vare den medhavda stereon och den obefintliga isoleringen i väggarna. De visade sig vara riktigt sköna snubbar, och stämningen låg på topp tills kvinnan i rummet bredvid bultade på dörren i morgonrock och bad oss dämpa musiken. Festen fortsatte dock, fast på lite lägre volym. Dagen efter berättade bandet när vi stötte på dem att de hade fått skäll i receptionen, tydligen hade kvinnan känt igen dem och trott att de bodde i vårt rum, så de hade fått frågan om de bodde i 208:an och de hade svarat "öhhh, näääe...". Så här kommer en officiell ursäkt om ni någonsin läser detta! :)
