Jovars, det ser ut som en stor vit kaka... Inte så svårt att räkna ut hur många subtila partier det finns där.
Jag beställde ett gäng hårdrocksskivor från CDON som dök upp förra veckan efter över en veckas väntan, i vanlig ordning. Om det står leveranstid 3-4 dagar på CDON så brukar det innebär det dubbla, om man ens får de skivorna som har mer än 1-2 dagars förväntad leveranstid. Jo, lite bitter kan man allt bli, det händer ofta att de inte kan leverera alls, och väldigt sällan inom utlovad tid. Hur som helst, en av skivorna var riktigt bra, det var en dansk grupp som heter Communic och var okända för mig sen tidigare. Det enda man kan anmärka på var väl som vanligt att ljudet var hissat och påträngande så att man gärna byter låt alldeles för ofta trots att musiken är bra. Då är det inget annat än en ren fröjd att slänga på Tom Waits första album från 1973 (Closing Time) och njuta av riktigt levande musik. En botten av melankolisk pianomusik möts upp av influenser från blues och jazz, och det låter levande och innerligt. Visst, det är skitigt, ljudet är inte det bästa, men det känns ÄKTA! Inte finpolerat i minsta detalj som dagens skivor, där varje passage spelats in otaliga gånger för att låta perfekt, och varje instrument var för sig. Här hör man musikerna i samspel tillsammans med andra bakgrundsljud som "egentligen" inte borde vara där, men vad gör det? Så här ska musik låta! Att det sen är dynamiskt och inte komprimerat tills varje gnutta av små nyanser fullständigt kramats ur musiken gör inte saken sämre! Det märks inte minst på att man får dra upp volymen en rejäl bit högre än vad man är van vid med nyare skivor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar