lördag 20 september 2008

Loudness war igen

Att Metallica släppt ett nytt album nyligen har väl inte gått någon obemärkt förbi. Någon själ där ute har varit vänlig nog att förse oss med en vågform från en av låtarna som ett inlägg i den stundande loudness war-debatten. Den talar väl ganska mycket för sig självt:



Jovars, det ser ut som en stor vit kaka... Inte så svårt att räkna ut hur många subtila partier det finns där.

Jag beställde ett gäng hårdrocksskivor från CDON som dök upp förra veckan efter över en veckas väntan, i vanlig ordning. Om det står leveranstid 3-4 dagar på CDON så brukar det innebär det dubbla, om man ens får de skivorna som har mer än 1-2 dagars förväntad leveranstid. Jo, lite bitter kan man allt bli, det händer ofta att de inte kan leverera alls, och väldigt sällan inom utlovad tid. Hur som helst, en av skivorna var riktigt bra, det var en dansk grupp som heter Communic och var okända för mig sen tidigare. Det enda man kan anmärka på var väl som vanligt att ljudet var hissat och påträngande så att man gärna byter låt alldeles för ofta trots att musiken är bra. Då är det inget annat än en ren fröjd att slänga på Tom Waits första album från 1973 (Closing Time) och njuta av riktigt levande musik. En botten av melankolisk pianomusik möts upp av influenser från blues och jazz, och det låter levande och innerligt. Visst, det är skitigt, ljudet är inte det bästa, men det känns ÄKTA! Inte finpolerat i minsta detalj som dagens skivor, där varje passage spelats in otaliga gånger för att låta perfekt, och varje instrument var för sig. Här hör man musikerna i samspel tillsammans med andra bakgrundsljud som "egentligen" inte borde vara där, men vad gör det? Så här ska musik låta! Att det sen är dynamiskt och inte komprimerat tills varje gnutta av små nyanser fullständigt kramats ur musiken gör inte saken sämre! Det märks inte minst på att man får dra upp volymen en rejäl bit högre än vad man är van vid med nyare skivor.

onsdag 17 september 2008

Sverige - här bor Inga på en alptopp!

Någon som sett en amerikansk komedi där det finns "svenska blondiner" i bikinis med, som heter Helga, Ulla eller Inga? Självklart med tysk accident och gärna med tyrolermusik i bakgrunden, ett naturligt inslag i vår vardagliga alpmiljö här i landet. Räck upp en hand! 1, 2, 3, 4... Jodå, jag såg en hel del händer.

Vad är det som gör att folk utanför Europa inte kan se skillnad på Schweiz, Österrike och Sverige? Till stor del har det säkert med "The Swedish Bikini Team" att göra, en grupp amerikanskor som gjorde reklam för öl i USA i början av 90-talet under just det namnet. Jag hittade lite info på Wikipedia om just det för den som är intresserad.

En polare skickade en länk till en video härom dagen, han visste inte riktigt om det var skämt eller allvar och det vet inte jag heller, men pinsamt för Sverige är det i alla fall om folk tror att det är allvar, det passar ju ganska bra in på den snedvridna bilden om Sverige som en hel del invånare i USA har. Självklart kan man se ironin i det och tycka att det är komiskt på ett sätt, men jag röstar nog mer på pinsamt som sagt.

tisdag 16 september 2008

Historien om Gangsta-Lennart och hans paket

Denna händelse utspelade sig i mörka januari när kylan höll sitt grepp om de stackars svenskarna, som den tyvärr gör varje vinter. Året var 2005 och en snubbe vid namn Lennart hade tvivelaktiga saker för sig, i alla fall har jag alltid trott det. Eller så vill jag bara att det ska vara så eftersom det kändes lite mer spännande, och det var just denna dag jag fick ett riktigt udda meddelande på min telefonsvarare.

Jag ska kanske börja med att berätta att redan när man kom fram till telefonsvararen borde man ana att man kommit fel, för välkomstmeddelandet på min telefonsvarare var aningen mer fantasifullt än bara "Hej, jag är inte hemma, lämna ett meddelande". Jag lyckades hitta originalsamplingen efter mycket sökande och gjorde om den till MP3. Tryck här för att ladda ner meddelandet (173 kb).

Efter att ha lyssnat på detta meddelande lämnade alltså Lennart sitt meddelande, och nog låter det aningen skumt! Klicka här för att ladda ner (386 kb).

För att göra det hela ännu mer knepigt så hade karln ett riktnummer som inte finns (!?). I alla fall, något paket dök inte upp, och ingen överraskning heller.

Rick Wright i Pink Floyd har avlidit!

Rick avled i cancer idag, en stor sorg för musikvärlden. Han var keyboardisten (eller ska man skriva pianisten/organisten?) i Pink Floyd och har komponenterat många av de suveräna slingor som finns i deras låtar. Jag har ett soloalbum med honom där han bevisar att han inte direkt är någon klockren sångare, men en jävligt skicklig musiker. Så mycket för förhoppningen om återförening. :( Vila i frid...

måndag 15 september 2008

The Ten - skruvad komedi

Såg just en film som heter The Ten ("Hårda bud" på svenska), den kvalar lätt in som konstigaste komedin på länge. Den innehåller tio väldigt korta berättelser som har mer eller mindre krystad koppling till de tio budorden, och ingen som helst djupare mening eller sensmoral. En av kortfilmerna handlar om en snubbe som glömmer sin fallskärm, faller ner i ett hål i marken och blir liggande där då han inte kan flyttas utan att avlida. Så där blir han liggande, gifter sig med sin flickvän och blir till slut TV-kändis, allt utan att flytta sig från hålet. Låter det konstigt? Det blir ännu konstigare. En annan kortfilm handlar om två grannar som försöker överträffa varandra. Det börjar med att den ena köper en datortomografi ("cat scan"), och då vill inte den andra vara sämre och köper en likadan. Den första grannen köper då en till o.s.v. tills de har båda husen fulla. Avsnittet slutar med en kärnkraftsolycka och en avliden skolklass på deras uppfarter. Sista delen handlar om en massa män som inte vill gå i kyrkan utan bestämmer sig för att lura sina fruar och går hemma nakna i stället och lyssnar på musik.

Helt galen film med andra ord, jag skulle nog inte rekommendera den till vem som helst, men gillar man helknäppa grejer så uppskattar man den säkert.

söndag 14 september 2008

Marcus Cables Black Silver Maestro vs. Supra Ply 2.0

Jag köpte en uppsättning Marcus Cables Black Silver Maestro för ganska många år sen till min dåvarande anläggning, samma kablar som jag använder än idag. Innan dess körde jag Supra Ply och vid tillfället för bytet tyckte jag att Black Silver gav ett lyft även om det inte var enormt. Mina dåvarande Canton RC-A var ganska utsträckta i diskanten och jag vill minnas att det blev ännu mer påtagligt, om det sen beror på att Ply slätade över det en smula eller om Black Silver är aningens ljusa låter jag vara osagt. Jag har dock för mig att Marcus själv sa att de skulle vara väldigt neutrala.

Hur som helst, nu när jag beställde 20 meter Supra Ply 2.0 till bakhögtalarna så passade jag på att testa dem till frontarna först. Vilken skillnad!! Ärligt talat har jag nog aldrig upplevt en så stor skillnad mellan två uppsättningar kablar, och då ska man komma ihåg att Ply är väldigt bra kablar i sin klass, kanske de bästa. Ljudet från Black Silver Maestro har bättre definition i basen, mer detaljer men är framför allt STÖRRE. Perspektivet och djupet blir ett helt annat. Jag var faktiskt tvungen att dubbelkolla om jag hade gjort något fel, t.ex. inte dragit åt ordentligt. Men så var inte fallet. Tillbaka med Black Silver Maestro och bitarna föll på plats igen. Ibland upphör man aldrig att förvånas över hur stor skillnad det faktiskt kan vara på komponenter, innerst inne vill man ju inte riktigt tro på det, inte att skillnaderna ska vara så tydliga på just kablar i alla fall.

Surströmming

Då har man testat surströmming för första gången i sitt liv då! Igår var det surströmmingsskiva hos Josef och jag lär säga att smaken överträffar lukten med råge, helt ok faktiskt! Jag hade med mig backup-kött så klart, eftersom grillat är godast. :) Men fisken var det som sagt inget fel på, speciellt inte med nubbe, vin och öl till. Jag bakade en blåbärspaj och hade med också, den blev riktigt lyckad. Tyvärr smakade inte resterna vi åt i morse lika bra eftersom den hade sugit i sig en hel del surströmmingslukt över natten, så den smakade en smula som surströmming luktar och det är kanske inte det bästa när man är bakis sen gårdagen...

tisdag 9 september 2008

Pristillfälle på Supra Ply

Ljudonline.se är just nu bland de billigaste på Supra Ply i alla dimensioner, dessutom har de fri frakt och erbjuder 300 kr i rabatt på första ordern, kan det bli bättre? Jag ska byta bakhögtalare till väggmonterade bi/dipoler (steglöst ställbart) i form av Energy Veritas 2.0ri och behöver ny kabel eftersom den gamla är för kort, så det kom ju som ett brev på Posten (om man nu kan lita på Posten...). Tyvärr upptäckte jag inte att det var rabatt förrän jag hade lagt ordern, eftersom jag fick den upplysningen i välkomstmailet. Ply är ju som bekant ruggigt prisvärd och duger minst sagt utmärkt till bakhögtalarna, tycker jag! Skynda fynda!

måndag 8 september 2008

Cara Dillon

Jag beställde ett gäng CD-skivor från CDON för någon vecka sedan eller två, de flesta var rena chansningar. En artist jag inte hört talas om förut, vad jag vet, är Cara Dillon, men jag misstänker att hon är relativt känd. Albumet Sweet Liberty för 59 spänn visade sig vara en riktig fullträff, perfekt musik att sjunka ner till i soffan en sen höstkväll. Stilmässigt skulle man väl kunna klassa det som Irish/celtic/folk i lugnt tempo.

Nu är det en order på ingång med uteslutande hårdrock från en del band jag inte lyssnat på förut, bland annat Communic, det ska bli spännande... En skiva med Tom Waits och en med Levellers slank med också, men det kan väl knappast klassas som hårdrock. :)

Chronicles Of Riddick

Willys sålde denna klart sevärda film för futtiga 59 kronor i Directors Cut, så det blev till att köpa så klart och se för en tredje gång, fast nu med 15 minuter extra valuta för pengarna. Filmen, som är en fristående fortsättning på Pitch Black, utspelar sig i den mörka rymden och kan väl närmast klassas som sci-fi/thriller. Spännande handling, snygga miljöer och Vin Diesel i sin rätta roll gör att den höjer sig rejält över snittet, enligt mig, en enkel audiofil som inte gillar draman. :) Gräv i en Willys filmlåda nära dig, om du har god smak... ;)

måndag 1 september 2008

I morse blev man inte väckt inte!

Idag var det premiär för väckning med ljuv musik från internetradion... trodde jag! Ni vet den där känslan när man vaknar med ett ryck och inser att något är fel (nämligen att man sovit alldeles för länge). Ett snabbt ögonkast på "klockradion" visar "Unable to set IP-adress", inte riktigt det budskap man vill ha när man ska upp i tid till jobbet. Jag slår av radion och noterar att klockan visar 5:34. Hmm... något stämmer inte, klockan känns inte som 5:34. Kollar på fruns klockradio och den visar 7:34. Jamen det var ju logiskt, kan vi inte få någon IP-adress så ställer vi tillbaka klockan två timmar!! Försöker du lura husse tills problemet självläker eller? *morr* Det mest fantastiska i det hela var förstås att jag självmant vaknade 7:34 efter att ha lagt mig vid runt ett, och jag känner mig utvilad?! Ja ni hörde rätt, morgonliket har faktiskt vaknat i tid och är utvilad. Det kanske var så att radion med all kraft försökte väcka mig på annat vis, genonm att väsa till mig eller något? Ja, inte vet jag, men vaken var jag och radion var tyst som en mus. Till radions försvar ska jag säga att defaulttiden var två timmar före svensk tid, så den är förmodligen automatiskt synkad med någon tidsserver, fast varför den helt plötsligt återgick till den tiden vet jag inte eftersom alla andra inställningar fanns kvar.

Testar att slå av och på radion, samma felmeddelande igen. Går ner och börjar med frukosten, funderar lite, startar upp laptopen och kollar routern, allt ser normalt ut. Innan jag går till jobbet bryter jag strömmen till radion och startar upp den igen, allt fungerar normalt. Knepigt? Ja... Vi får se hur resten av veckans mornar blir, kanske kommer jag att vara mer utvilad än någonsin till helgen? :)

Till sist, nu har jag beställt internetradioprylar (och internetuppkoppling) till morsan och farsans kök, det är slutlyssnat på svensk skitradio där också snart. ;)