Den som lyssnat på Chris Cornell (sångare i bl.a. Soundgarden och Audioslave) har kanske inte undgått att hans nästa soloskiva är producerad av Timbaland, snubben som är känd för att ha jobbat med Nelly Furtado och Justin Timberlake. När min fru fick reda på detta blev hon ganska nedslagen och själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Vi pratar ju om Chris Cornell! Snubben som har en röst som är gjord för att frusta till rock! Jag vet att det finns många fans av Timbaland där ute, men jag är definitivt inte en av dem. Det återstår att se var detta ska sluta. Innan vi får facit till det, njut av Revelations av Audioslave:
Vad är då problemet med många av dagens skivor? Jo, hjärnan fungerar nämligen så att högt ljud, eller högre ljud, upplevs som bättre. Detta har skivindustrin och den kommersiella radion tagit fasta på och systematiskt höjt nivån på musiken till den grad att dynamiken blivit lidande. Detta gör med hjälp av något som kallas för kompression. Observera att detta inte har något med MP3 eller andra komprimerade format att göra. Kör man ljudet genom en s.k. kompressor så sänks nivån på allt ljud som högre än angiven nivå (tröskel). Detta gör att man kan skicka in ljud med väldigt hög volym in i en kompressor och få ut en signal där allt låter ungefär lika högt (d.v.s. högt precis hela tiden). Detta låter kanske för det mesta bättre om man spelar upp musiken i en klockradio eller klena datorhögtalare eftersom man hör detaljer som inte alls skulle vara hörbara annars, men i skapliga hörlurar eller en bra stereoanläggning så blir resultatet förödande eftersom dynamiken är som bortblåst. Har man köpt bra prylar vill man ju att de små detaljerna ska finnas där som små detaljer i bakgrunden, inte som en ljudgröt som spränger ljudvallen konstant. Jämför med matlagning; vi använder en nypa peppar, inte en matsked. Ett annat problem är att hjärnan väldigt fort blir överbelastad när det är konstant högt ljud vilket upplevs som lyssningströtthet och får en att vilja byta låt gång på gång. Riktigt tung musik med distade gitarrer och liknande kan låta riktigt bedrövligt p.g.a. nivån ligger nära eller över gränsen för när ljudet klipper precis hela tiden. Och det har blivit värre och värre för varje år sedan början av 90-talet när hela processen började. Vad som är ännu värre, radiostationerna lägger ofta på egen kompression ovanpå redan komprimerad musik, så effekten blir dubbel. Det som är tragiskt är inititalt (om man t.ex. växlar emellan) så låter den komprimerade låten bättre, eftersom hjärnan lurar dig att tro det, men hade man i själva verket använt mindre eller ingen kompression och i stället höjt volymen med volymkontrollen vid uppspelningen så hade dynamiken bibehållits och ljudet varit betydligt bättre.
Många av dagens remastrade skivor har i praktiken sämre ljud p.g.a. att man kört musiken genom en kompressor och överdrivit nivån. Jag hittade ett bra exempel på detta på Wikipedia när jag letade efter någon bra bild att lägga in här. Artikeln på Wikipedia var klart läsvärd så den rekommenderar jag att ni läser nu när ni uppmärksammat detta viktiga ämne. ;)
Kika på dessa bilder från artikeln, den övre visar nivån på ABBA-låten One Of Us från 1981 och den nedre den remastrade versionen av dito från 2005:
Lägg märke till att nivån är överstyrd till den grad att ljudvågen klipper och följden blir att musikinformation för alltid är försvunnen! Som tur är så uppmärksammas problemet allt mer och förhoppningsvis kan vi göra våra röster hörda och förhindra slakten av ljudkvaliteten! Turn Me Up är en av de frivilliga organisationer som jobbar för detta. Bli gratis medlem du med! Kika också på den utmärkta videon som finns på förstasidan, den förklarar problemet på ett enkelt och pedagogiskt vis.
Till sist vill jag säga att kompression inte bara är av ondo, det är när den används överdrivet som det förstör musiken.
